En helt ny värld

Okej. För alla er som vill veta, och för alla er som inte vill veta men får veta ändå, tänkte jag berätta om mina första kliv i skåneland.

Vi kan börja historien på tåget ner (så kan vi hoppa över den pinsamma situation då Niklas kliver av tåget, efter att ha hjälpt mig med väskorna, och jag nästan börjar störtgråta mitt i vagnen). På en lördag satt jag på detta tåg, utan stress i sex timmar, vid ett bord där det bara råkade (läs: terminen skulle börja på måndagen) sitta tre andra personer som också skulle hamna i föreläsningssalarna på Lunds universitet (som btw är merparten av hela lund). Vi kallpratade lite, sympatiskrattade lite, och var ganska tysta resten av resan.

Ekonomen mittemot mig satt och gjorde något som tog fyra timmar (cs eller nåt annat sådär töntigt om man nu ska dömma av de smått glittriga jeansen som han hade blivit pålurad av någon illasinnad person i någon konstig butik, dit han hade gått i hopp om att bli lite "trendig"), brevid honom satt en självupptagen brud (vi kan kalla henne Stockholmaren eller kanske wannabeöstermalm) som pratade oavbrutet i mobilen och ogenerat stirrade på det Ekonomen nu höll på med. Brevid mig satt en utbytesstudent från USA som förvånasvärt nog satt och gjorde näst intill ingenting. Jag småkonverserade med denne artigt en stund för att försöka rädda henne från 6 timmars leda.

Alla tre gick av i Lund.

Ensam i vagnen.

Konduktören frågar om det är min väska. Vilken väska? undrar jag.
- Den här väskan, hon drar fram en väska som stått bakom Wannabeöstermalms säte.
- Nej det är inte min. Jag tror att jag vet vems väska det är, hon gick av förra stationen. Svarade jag.

Jag hör konduktören muttra om hur slarviga människor är, att hon verkligen inte kan fatta hur någon kan lämna en öppen väska med en dator i (!) på tåget.

Jag är ensam. Nu börjar det. Nu är det på riktigt.

Jag kliver av i kvällens mörker, kliver av till en tom perrong. 





ps. jag tänkte skriva om fler av mina första dagar