Ja vad hade jag förväntat mig? Kommentarsfälten på youtube är ju ökända för att var typiskt jobbiga platser. Fullt av tolvåriga pojkar som ska basha på allt och alla. Men jag tänkte att jag skulle slippa sånt pga att det bara är jag själv och typ en handfull med andra personer som tittar på mina klipp. Det värsta är att det kan vara någon jag känner som ba: Nä men det här var ju inte bra.

 

Att flytta till en storstad som London medför ändå en slags trygg anonymitet som gör att jag känner mig friare att skapa och göra kreativa saker. Så fort något som jag skapar läggs ut på internet (eller andra platser utanför mig själv) så är det folk som tycker saker om det. Detta är ju oundvikligt. De flesta som inte tycker om det jag gör har dock den goda smaken att bara gå vidare med sina liv, och lämna mina kreativa uttryck okommenterade.

 

Jag hade ändå räknat med att detta kunde hända, om jag hade mer än 100 visningar typ. Men det har jag ju inte. En av fyra som ens reagerat på klippet gillar det inte. En av fyra. En av fyra. Det var svårt att svälja. 

 

Jag vill vara en sån person som inte bryr sig, men det är jag inte. Det värsta är att jag tycker själv att det mesta jag gör är crap. Men jag kan inte sluta göra saker. Valet ligger i att antingen lägga ut/lägga upp det, eller bara ha det för mig själv. 

 

 

Niklas har kramat mig hela helgen medan jag gråtit. Ja, det är töntigt. Men självtvivel och självförakt är så fruktansvärt svårt att skaka av sig. Det är ju egetligen det jag själv tycker om det jag gör som är problemet, att andra pekar ut mina brister leder bara till att jag tänker: Ja, jag visste ju att det här var skit. 

 

Men jag kan inte gå vidare i livet om jag lyssnar på rösten som skriker ODUGLIG varje dag, varje minut, varje sekund. Vad spelar det för roll om jag inte alltid är bra på att dansa? Vad spelar det för roll om jag lägger ut det på internet? Ingen bryr sig. Den personen som dislikade min video har ju säkert glömt att hen ens har gjort det.  

 

Efter att jag gråtit så har vi bara kramats. Efter vi har kramats så har vi spelat jättemycket tvspel. 

 

 

 

Och nu känns det faktiskt helt okej. För det spelar egentligen ingen roll hur bra eller dålig jag är på något. För jag kommer alltid att tycka att det är lite skit. Och det modiga är att våga göra det ändå. Att skriva, sjunga och dansa tills jag inte bryr mig vad andra tycker, eller vad jag tycker. För det spelar ingen roll så länge det blir gjort. För annars är jag inte Sandra. Jag kan inte existera utan att göra sådana saker. Och det är inte meningen att låta pretentiös, och det har inte heller med det att göra. Utan det är kanske för att jag är psykiskt sjuk, eller för att jag är en konstigt funtad person (det finns ju också massor av människor som är likadana), eller för att jag helt enkelt lever igenom mina fiktiva karaktärer. Men så här har det alltid varit och det är bara att leva med det. 

 

 

 

Jag vet fortfarande inte om jag ska ta bort klippet eller inte. Om jag ska fortsätta med youtube eller inte. Men jag mår iaf inte dåligt längre över att det har legat uppe på internet för världen att beskåda. 

 

 

 

Jag kan spela tvspel så länge medan andra människor petar i mina tillkortakommanden.