Det har gått mer än fyra veckor nu med konstant halsbränna. Stress är som en ond cirkel, psyket påverkar kroppen och när kroppen förfaller påverkar det psyket. Det är märkbart och påtagligt hur dåligt jag mår. Det går att se i spegeln. Jag vill inte se min ångest i spegeln, det vill nog ingen människa göra (varken min eller någon annans). Jag vill se mig själv som en stark person, som en superhjälte eller en serietidnings-karaktär. Som en huvudperson i en film som är så där badass, som är en bra kvinnlig förebild, som någon jag skulle kunna se upp till. Jag vill orka ta tag i mitt liv, kämpa vidare och få saker gjort istället för att sova. Jag vill vara mig själv, den person som folk tycker är så rolig, så himla galen och varm. Men istället är jag bara kall. Arg, ledsen och allmänt fel. 

 

Jag vet att detta kommer att gå över, är ändå tillräckligt gammal för att inse att detta går i cirklar precis som psykisk/fysisk påverkan, som mens, som solsystemet, som livet självt. 

 

Jag har ringt Niklas två gånger idag för att få höra honom säga att det kommer att lösa sig. Imorgon fyller han 26 år och livet går vidare trots att jag står still. 

 

Bara håll ut. Håll ut och snart kommer det vara annorlunda. Andas in trots att bröstkorgen är för tung, trots att det inte finns någon luft. Bara några dagar till, några veckor - kanske år. Andas ut och så går vi vidare trots att hjärtat står still. 

 

 

 

 

Hörrni polare, jag vet att sånt här är svårt att kommentera på. När bloggen hade fyra läsare så skrev jag om tyngre ämnen ibland för att det är så jag hanterar/bearbetar känslor men sen har jag inte riktigt vågat göra det på grund av att det känns lite pinsamt och lite väl utelämnande (för mig). Men nu gjorde jag det ändå för livet går ju upp och ner så det måste väll bloggen också få göra antar jag. Situationen är varken ny eller dramatisk, och det är verkligen helt okej med mig. Feel free att hoppa detta inlägg, jag tänkte lägga upp peppigare saker inom en snar framtid. PUSS PÅ ER!