Jag har alltid varit otålig. När jag var liten sa jag till mamma att det kändes som att jag satt i ett väntrum och hade gjort det hela mitt liv. När ska det börja hända saker? När ska livet börja? Brukade jag fråga, och mamma sa alltid att jag måste ha mer tålamod. Frustrerad gick jag runt i förorten, sprang runt till alla olika ställen, tog cykeln ibland och till slut fanns det inget mer att upptäcka där. Jag satte mig på tåget och åkte till andra delar av Sverige. Flörtade med okända människor för att de var okända och inte en del av det pyttelilla samhället där jag växte upp, där alla vet allt om alla. 

 

Snälla mamma låt mig åka och campa i Frankrike. Snälla mamma jag måste åka på festival. Det kändes som att vara i en ständig kamp med sig själv. Det kröp under skinnet på mig. Mera. Mera ställen, upplevelser, smaker, ljud, byggnader och natur. Mera människor.