Jag tror att året var 2013 (har aldrig varit särskilt bra på att komma ihåg datum, lärde mig inte ens min egen födelsedag förrän jag var 12 år) och jag höll på att skriva min kandidatuppsats och var ensam hemma i lägenheten i Lund dag ut och dag in. Niklas växte upp med katter (Lisa och Strumpan) och vi hade alltid pratat om att vi ville skaffa katt någon gång. Jag gillar ju djur i allmänhet och katter i synnerhet. Det är något med deras självständighet, deras intelligens och deras bitchiga attityd som gör att katter har en speciell plats i mitt hjärta. 

 

Det fanns ett katthem i Lund som också hade en hemsida. Där var jag inne några gånger i veckan. Niklas tyckte inte att det var läge att adoptera riktigt än, han är en sån person som gillar att planera och vill veta exakt allt om någonting innan han agerar. Jag är tvärtom. Handlingskraftig, spontan, dumdristig. Vi låg uppe på nätterna och diskuterade kattnamn; "Vilhelmina" och "Bodil" var våra favoriter. En dag när jag okynnes-bläddrade bland alla katter inne på hemsidan såg jag henne inne på "katter med speciella behov"-fliken.

 

 

Bodil, 5 månader. Ska inte vara utomhus och ska inte bo med andra katter. 

 

 

 

 

Jag blev genast kär. Hon hade exakt samma färg och mönster som min gamla kanin som dog när jag var tonåring och som jag fortfarande drömde om ibland. Likheten mellan Bodil och Knorre Elvis Grahl var slående. Jag tror att det var därför det blev en besatthet redan från början. 

 

 

 

 

Niklas kom hem och jag visade de suddiga mobilbilderna. "Där är hon" sa jag, "vår katt". Niklas tyckte att hon såg ut som hans barndomskatt Strumpan, och han gick med på att besöka henne (utan att jag behövde tjata. Okej, utan att jag behövde tjata särskilt länge). Jag visste redan då att det var beslutat. Niklas är en blödig person, han kommer att se henne och sen är det kört, tänkte jag.