Sandra öppnade ögonen efter en natt spenderad med sin lilla hårboll (jag vet vad ni tänker, men nej, det var inte NIklas denna gång). Fortfarande sjuk, men ack så tacksam över att få omfamna sin stjärna efter en månad utan varandra. Men den perfekta morgonen var kantad av orosmoln, nämligen det stundande vetrinärbesöket. 

 

 

Bodil såg nämligen sin resebur som en dödlig fiende, och gjorde oftast (alltid) motstånd till den grad där det är svårt (omöjligt) att få in den lilla krabaten i buren på egen hand. Men frukta icke, Sandra hade ett reflexkoppel och en vilja av stål. 

 

Det ringde på dörren, och utanför stod en man med en bil! En liten fågel hade viskat i Jonathans öra att Sandra och Bodil var i nöd, och han hade genast kommit till undsättning. Den enorma vita springaren av stål (en textur som var förvånansvärt lik den som utgjorde Sandras vilja) var inom räckhåll när Bodil kastade sig ur Sandra famn för att undslippa den fasade bilresan. Men friheten var svårfångad för en katt som hon (speciellt när denne satt fast i ett reflexkoppel), och istället för att komma tillbaka till den trygga lägenheten som var målet, så landade hon i en vattenpöl. Och vattenpölar är, som erkänt, inte en katts favoritplats att hamna på.

 

Sandra fiskade upp katten relativt snabbt, och Bodil var en aning paralyserad av skräck på grund av det plötsliga doppet, och var snabb med att trycka in sig i Sandras famn när hon väl var fångad igen. 

 

 

 

De satte sig utan problem i bilen och körde iväg. Men efter ett tag började det spridas en kryddig odör. "Luktar det inte lite......bajs?" Frågade hon högt, tog tag i katten och undersökte om denne hade råkat bajsa på sig. Men Bodil var ren på undersidan och med ett förvånat ansiktsuttryck på ovansidan sattes hon ner igen av en lika konfunderad ägare. Stackars Jonathan fick betalning för sin generositet i en lukt av exkrement som genomträngde hans trogna vita farkost.

 

Väl framme hos vetrinären förklarades det att Bodil, i vattenfylld skräck, släppt sina analsäckar, och att detta inte var något farligt. Det kunde tvärtom vara nyttigt (inte skräcken alltså, utan tömmandet)! Sandra andades ut i lättnad och katten blev microchippad och rabiesvaccinerad, samt fick ett nytt pass. Hon fraktades till ett preliminärt hem i malmö där hon hade sönder en fotölj direkt och hittade en kartong att vara lycklig i. 

 

Sandra åkte tillbaka till London för att vänta på att de 30 dagar (som rabiesvaccinationen krävde) skulle vara över för att Bodil äntligen skulle få komma till England och kräva sin rättmätiga plats som regent i den nya lägenheten. 

 

 

 

 

En månad och några dagar senare, när Sandra och Niklas återvänt till sin barndoms vagga för att fira den svenska tradition som kallas Jul, började det smidas planer om hur Bodil skulle fraktas till England. 

 

Niklas föräldrar gav dem i julklapp att de skulle köra bilen (som också av en händelse råkade vara vit) ända ner till London (världens metropol) och på vägen plocka upp Den Fluffige Grahlen i Malmö. 

 

Niklas tog första biten och körde till Kalmar där de utfodrades av Sandras föräldrar och plockade upp massor av gamla ägodelar som förvarades med viss risk i Sandras föräldrars musinfesterade garage. Efter detta bar det av till lägenheten i Lund (Sandra och Niklas föredetta kungadöme) för att hämta en osthyvel som sedan GLÖMDES. De åkte alltså en omväg för att hämta en osthyvel, på grund av den fruktansvärda osthyvel-brist som rådde i England, som GLÖMDES. De packade flera under-sängen-lådor, två påsar och en verktygslåda, men osthyveln, (det enda som Sandra önskat sig i julklapp) detta snillrika lilla verktyg som upphöjer frukostupplevelsen till en annan nivå, GLÖMDES KVAR precis som barndomens sköra drömmar sköljs bort av pubertetens dimmiga medvetande. 

 

 

Nåväl. Resan fortsatte till Malmö där de tappra bilstela gick och handlade frukost/resekost och 40 påsar saltlakrits (ännu en brist i det Engelska levernet). De slumrade in till ljudet av busstrafiken i Värnhem och vaknade av väckarklockan (läs: mobilljud Morning Flower) vid tidig morgontimma cirka 05.30. 

 

Niklas och Sandra kastade sig iväg mot Bodils preliminära hem, ringde på entrédörrens skärande ringklocka som svarades av en sömnig Sandrabror. "DAS ES DIEN SCHWESTER" Skrålade Sandra försynt. "Va?" Svarade Robin groggigt. "DAS ES DIEN SCHWESTER" Upprepande Sandra på felfri tyska. "GUTEN MORGEN" Skriker brodern äntligen tillbaka och öppnar dörren för kattmarodörerna. 

 

 

Bodil stoppades ner i reseburen med framgång, bara tre eller fyra blödande sår (på Sandra ej Bodil) senare var hon redo att åka. 

 

Väl instoppad i bakluckan, singing the song of her people, var Bodil på väg mot undervattenståget i Calais (i Frankrike) bara ynka 13 timmar bort. 

 

 

I baksätet satt Sandra och Niklas och ingenjörade med silvertejp och sugrör, tejpade fast bajslådan (nyrensad) i Bodils resebur så att hon kunde gå emellan dessa, och fixade med en sportflaska, silvertejp och sugrör så att katten lätt kunde bli vattnad. 

 

 

 

Efter många långa timmar av ljudbok och muffins var de framme i Frankrike för att sätta bilen på tåget med en timme till övers. Det här var ju succé tänker ni kanske då, men då tänker ni fel. 

 

För det var nämligen fel i passet. Det var fel i passet, de fick inte tag på vetrinären, och tåget skulle gå inom kort. Kvinnnan bakom disken på djurincheckningskontoret försökte förklara för dem att de inte fick åka över till England med ett felaktigt pass, och Sandra kände hur svetten började tränga igenom tröjan när hon desperat försökte ringa till Sverige med hjärtat i halsgropen och med ljusrören i djurkontoret blinkandes retande över henne. 

 

Kvinnan kom över och föreslog att de kunde åka till en vetrinär i Calais för att fixa det, och att hon kunde ringa vetrinären där och förklara vad de behövde hjälp med. 

 

De slängde sig i bilen med GPSen i högsta hugg, snirklade sig ut på Calais trånga gator och närmade sig vetrinärkontoret när mobilen plötsligt ringde. Det var den svenska vetrinären som hörde av sig för att hjälpa dem med deras problem hos djurincheckningskontoret i Calais. De kastade sig tillbaka mot kontoret där de sprang in, lökiga och desperata, och förklarade att de fått kontakt med vetrinären som utfärdat passet. 

 

....... och fick ett nej. Det var nämligen försent för att vetrinären i Sverige skulle kunna bekräfta sina uppgifter och rätta till det som blivit fel i passet. Lite bråk och mycket vädjande gav de sig av till vetrinären i Frankrike igen med femton minuter kvar innan tåget skulle gå. 

 

Vetrinären var ej där. De ringde numret på kontorets dörr och efter tio minuter rullade en Jeep upp på uppfarten med en man som skällde ut våra hjältar för att han minsann väntat på dem innan. Sen följde en lång språkförbistringssituation då den franske vetrinären försökte få dem att förklara varför de inte hade gjort en maskbehandling som de krävde att alla hundar gjort innan de kom till England, och Sandra som försökte förklara att de inte hade en hund, utan en katt. Efter mycket missförstånd utbrister han: "A! A cat!" och skriver under samt kräver 75 euros..... i kontanter.... som de inte har. 

 

 

Sandra försöker förklara att de inte har kontanter, varpå vetrinären ber dem åka efter hans monsterbil till en uttagsatomat, vilket de också gör. Hon kastar sig ut ur bilen, tar ut Euros, betalar vetrinären...... och har mage att be om ett kvitto. Vetrinären blir arg och säger att de måste återvända till hans kontor. De följer monsterbilen än en gång, och vetrinärer speedar iväg som om han befann sig i en biljakt i en Bondfilm.

 

De tappar vetrinären, då de är motviliga att köra ihjäl sig, och förlitar sig återigen på den trogne vägvisaren GPSen. När de väl är tillbaka vid kontoret så ekar det lika tomt som politikers löften. Niklas fader ringer vetrinären som säger att han är upptagen. Kravet på kvitto är dock det enda sättet som de kan se sina utlagda euros igen, så våra hjältar uthärdar vetrinärens glåpord och förklarar att de kommer vänta utanför hans kontor tills han kommer tillbaka dit och ger dem ett kvitto. 

 

Sandra kan ha hotat med att kasta bajs på hans kontor, dock inte så att vetrinären själv hör detta tomma (eller mindre tomma) hot. 

 

Rosenrasande kommer vetrinären tillbaka med mord i blick, men yttrar inte ett enda ord, utan skriver ett hastigt oläsligt kvitto och slänger igen sin bildörr ännu en gång. 

 

 

Nu har de visserligen missat tåget, men med kvitto i högsta hugg kämpade de vidare och kom på nästa tåg, somnade kvickt in i tågets lullande takt på 300 km i timmen, och såg fram emot ytterligare två timmars bilresa efter att tåget är framme i England.

 

 

 

Klockan 02.30 kommer de fram till lägenheten med katt och packning (dock utan osthyvel), efter en resa igenom sju länder på sammanlagt cirka 30 timmar, och slängde sig i säng MEN bara efter att ha burit in all packning, bäddat bäddsoffa, och matat katten igen (hon var dock noll intresserad). 

 

 

 

 

 

Men nästa morgon vaknar Sandra upp av att Bodil otåligt stampar runt på hennes bröstkorg, spinnandes och spottandes, och hennes hjärta var äntligen helt igen. 

 

 

 

 

 

SLUT.