DEN OFRIVILLIGE VÄRLDSOMSEGLAREN

 
 
 
 
 
 
Det började en stormig natt på hostelet då Sandra låg i den vingliga tre vånings-våningssängen och googlade information om hur en gick till väga för att resa i Europa med djur, för det hade hon ju hört att folk i allmänhet gjorde. Eller hört och hört, egentligen hade hon väll mest sett bilder på hur folk stoppade ner hunden i en liten tygbur och sedan tog med den på flyget. 
 
"Katter kan väll inte behöva någon särbehandling?" Tänkte Sandra, och intet ont anande googlade hon fröjdfullt vidare om vilka flygbolag som accepterade djur i kabinen. 
 
Men plötsligt såg hon en aldeles egen liten flik som var märkt "om att resa med djur till England eller Irland". "Vadan detta? Kan det vara så att just det här flygbolaget har egna regler om vad som gäller för att ta med sig djur till England?" Tänkte hon, men efter mer och mer frenetiskt flygbolagshemside-läsande insåg hon med fasa att: Nej, det var inte ett undantag hos en, eller ens flera, flygbolag att de hade särskilda regler för att resa med djur till England, DET ÄR SJÄLVASTE ENGLAND SJÄLVT som har dessa special-regler. 
 
"Om jag bara hade flyttat till Frankrike," grämde sig Sandra, "då hade jag kunnat köpa en flygbiljett för 300 kr och haft Bodil med mig i en tygbur!" 
 
Ju mer hon googlade, desto mer modfälld blev hon. Tydligen var det inte bara svårt, utan näst intill omöjligt, att få med sig katten in i landet utan att betala mellan 10 - 20 tusen riksdaler. Efter en djupt deprimerande tråd på flashback (deprimerande är iofs är den känsla som flashbacktrådar i allmänhet brukar förmedla, men ändå), insåg hon att det inte bara var resan som var omöjlig, utan även att det inte räckte med att katten var id-märkt, nä minsann, katten måste vara microchippad också! 
 
Nu började tårarna rinna. "Hur ska det gå?" Bölade den svenska mesosten. "Jag måste tillbaka till Sverige!" 
 
"Inte har jag hört maken till!" Då vaknade maken i sängen under, "Vad är det som händer?!" Undrade han, drog undan handduken som Sandra hade satt upp framför sängen för att skapa en illusion av privatliv på ett ställe där avskildhet var en vacker dröm, men aldrig verklighet. 
 
"Mitt liv är över!" Hulkade hon, "Allt är förlorat!" 
 
Hon hade även besökt de dammiga hörnen inne på den engelska regeringens hemsida, där ännu en dyster nyhet väntade, att djurägarna var tvungna att göra om eventuell rabiesvaccinering om djuret inte var microchippat innan denna genomförts. Vilken betydde en väntetid på ytterligare en månad efter att den nya vaccineringen var gjord.
 
"Vad är det som är fel min sköna?" Frågade Niklas, som släppte ut sitt hår (som nu var Sagan om Ringen-långt), och drog sin tumme över en tår på Sandras kind. 
 
"Allt är fel och kommer aldrig bli bra igen!" Skrek Sandra, och medan snoret rann och tårarna torkade försökte hon förklara hur det låg till med djurregleringarna och de prissiga Ö-regeringarna. 
 
Niklas tog mod till sig och försökte försynt förklara att det nog skulle ordna sig ändå, om än ta lite längre tid än vad som först var planerat. 
 
Sandra grät förtvivlat en stund till, men gick med på att det nog skulle ordna sig trots allt. 
 
 
 
 
 
Redan dagen därpå hade Niklas, i hippie-farbror rustning och svallande lockar, räddat situationen genom att ha smsbokat en ny vetrinärtid. Med löften om kattsvett och gröna skogar beställde Sandra därpå flygbiljett till sig själv för att, om än kort, återförenas med sitt hjärtas låga (Bodil). 
 
Men då hände det som inte fick hända. Sveriges egna Queen of Tarmrörelser sjuknade in i en hemsk förkylning. Febrig låg hon nedstoppad i våningssängen och det enda hon kunde tänka på (förutom att konstant tycka synd om sig själv då) var den stackars o-microchippade katten som hon kanske inte skulle kunna träffa och rabiesvaccinera (återigen)! Den natten, marinerad av svett och ångest skulle Sandra möta ännu en motgång. Helt plötsligt hade mensen dykt upp som en oinbjuden gäst, antagligen triggad av avundsjuka på att någon kvinna i närheten hade mens. Då tänkte mensen som vanligt: "Men Sandra vill ju också vara med!" och så blev en dålig situation värre. 
 
Hon väckte Niklas i panik. "Vad ska jag göra? Jag har inga bindor och 40 graders feber!" 
 
"Frukta inte mitt älskade fruktsocker, jag springer iväg till den nattöppna närbutiken!" Svarade Niklas, och gav sig iväg halvsovande mot den frälsande binda-återförsäljaren medan Sandra låste in sig på toaletten ifall det mot förmodan skulle uppkomma ett läkage. 
 
Krisen hanterades med bravur av alla parter, och dagen då Sandra skulle befinna sig åter i moderlandet närmade sig med stormsteg.
 
 
Hon tvivlade in i det sista, men satte sig ändå på bussen mot flygplatsen, sjuk som en get men ändå friskare än en ett lik, och njöt av den kuperade engelska landsbygden med chafförens glada humör (OBS! Inget skämt) och klassiska musik dånandes i bussen.
 
Snart, snart skulle det ske. Snart skulle hon få träffa sin pärla igen. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Fortsättning följer imorgon.
 
 
Alternativa titlar: "Katt-kalabalik i Calais", "Pet regulations and a very irregular trip", "Släpp era analsäckar - nu ska vi åka bil!" 
 
 
 
 
 
Permalink
Kategori: Allmänt Taggar: att ta med sin katt till london, flytta djur till london, ta med djur till england;
Kommentarer (0)

Kommentera här: