THE ABSENCE OF MATTER

 
 
 
 
Jahapp nu blir det ett tungt inlägg. Jag vet inte om det har märkts men jag själv tycker att de senaste två inläggen har varit mycket stela. Det beror antagligen på flera saker, men en av dem är att jag fick reda på något mycket jobbigt för några dagar sen och nu när jag sitter och skriver detta så har jag precis fått reda på att en person i mitt liv har gått bort (det är alltså inte katten). 
 
Jag vill inte skriva något ingående om vem det är eller varför, men kände att jag var tvungen att skriva något. Är ju lite emotionellt förstoppad och hanterar känslor/händelser genom text som många andra. 
 
Den första känslan, förutom panik över att jag inte har något pass (har sedan dess lyckats boka en återbuds-tid på svenska ambassaden redan imorgon), var en otroligt genomträngande ensamhet. 
 
Dels är jag ledsen över att jag inte kan ställa upp för familjen och dels är jag ledsen för att jag inte har någon att prata med (eller någon att dricka kaffe med). Eller ja, jag har ju kompisar men de är inte kompisar på det sättet. London är dessutom för stort för att jag ska kunna åka hem till någon bara för att dricka kaffe. Mina bästisar bor i Sverige, och kommunikationen med dem sker endast genom facebook-chatten (där jag iofs bara skickar gifar) eller genom skype-samtal där bilden fryser i tid och otid, och där ljudet försvinner mitt i en mening. Det är inte en särskilt naturlig form av kommunikation. Detta har ju dessutom följts av en viss grad av medveten/omedveten isolering, som är rätt vanlig vid psykisk ohälsa. 
 
 
Det negativa med att flytta utomlands är att jag inte befinner mig på samma plats som min primära grupp. Jag kände av detta på min födelsedag också, det här med att mina personer är så långt borta och att det finns vissa personer som alltid kommer att vara närmare själsligt än de nya människorna i ens liv. 
 
Vid vissa tillfällen är det svårt att inte ha möjlighet att kunna träffa sin familj. I alla situationer, varenda sekund, önskar jag att jag kunde förmå mig själv att skaffa mer pengar så att en flygbiljett inte hade känts som en monstruös utgift. Jag har ju bara mig själv att skylla, varför bokade jag inte pass-tid långt innan passet gick ut, varför är jag bara så sjukt inkompetent, varför kan jag inte bara skaffa mig ett jobb som en normal människa. 
 
 
 
 
 
 
 
Som alltid vid dessa inlägg, så är det självklart att ni kan hoppa över att kommentera. Det handlar mest om vad jag behöver skriva och inte vad jag behöver höra. 
 
Puss ändå
 
 

Kommentarer:

1 Matilda:

skriven

styrkekramar!

Svar: tack!
Sandra

2 Yohanna af Skovde:

skriven

Nu kommenterar jag ändå och ger dig en mental kram.

Svar: Mental kram tillbaks!
Sandra

3 Amanda:

skriven

Kramar <3

Svar: <3
Sandra

4 Gabriella :

skriven

Kram <33

Svar: Kram!
Sandra

5 Tilda Barkselius:

skriven

Usch förstår att det måste kännas jobbigt att inte räcka till eller inte kunna prata med någon. Men du kommer ta dig igenom detta och snar kommer du sitta hemma i Sverige och prata med alla du saknar nu <3 <3

Svar: Ja precis! <3<3
Sandra

6 Julia Johansson:

skriven

Förstår vad du menar men det kommer bli bra, jag lovar!

Svar: <3
Sandra

7 Sara, 28 år Stockholm contact@saretta.se:

skriven

Ånej vad tråkigt att läsa. Förstår att det är jobbigt att inte ha sina närmaste runt omkring, speciellt när sånt här händer. Stor kram till dig

Svar: Kram!
Sandra

8 Sara Ekman:

skriven

Jobbigt :( <3

Svar: <3
Sandra

9 Cornelia:

skriven

Ledsen för det som hänt, vad det än är <3 Ta hand om dig!

Svar: Tack för omtanken <3
Sandra

10 Susanne:

skriven

tänker massor på dig, stora stora kramar.

Svar: Snart ses vi <3<3
Sandra

11 Emma Broberg :

skriven

Stora kramar till dig.

Svar: Kram!
Sandra

12 Amina:

skriven

<3

Svar: <3
Sandra

13 Amina:

skriven

<3

14 Christine's Stories:

skriven

Åh jag känner igen det så väl. Det är det värsta med att bo utomlands, att vara långt ifrån familjen. Men du, det är inte bra att isolera sig så. Finns det inte andra personer där som kanske är i samma situation som du? Som också har familj och närmsta vänner på annat håll? Jag upplevde faktiskt att det ibland var enklare att bli bra vän med personer i Paris än personer här där det är så ytligt.

Jag hoppas att det kanske känns bättre idag...? Eller om några dagar. Ibland behöver man smälta sådana här omtumlande nyheter och när chocken har lagt sig brukar det känns okej. kanske inte bra, men okej.

Synd vi bor långt ifrån varandra. Annars hade jag bjudit dig på både fika och en bamsekram <3

Svar: Åh märkte att det var ett mycket dramatiskt inlägg så här i efterhand! Jag har alltså kompisar här, fler än vad jag hinner med :P Är bara tråkigt att inte kunna träffa sina bästisar liksom. Det är mycket mer okej idag faktiskt! Var så otroligt trött igår så jag tror att det var en smärre chock som nu har lagt sig (efter typ 14 timmar sömn :P). Åh tack så mycket för omtanken <3
Sandra

15 Bambi:

skriven

Att känna sig ensam vid såna tillfällen suger verkligen åsna. Hoppas det blir bättre snart verkligen <3

Svar: Verkligen! Tack så mycket för omtanken <3
Sandra

16 Linnea Aurora:

skriven

<33

Svar: <3<3
Sandra

17 Martina:

skriven

Stora kramar till dig <3

Svar: Kram <3
Sandra

18 Johan:

skriven

Skrivandet kan vara en väldigt bra kanal för att få ur si mycket av det som finns där inne. Jag tror aldrig att jag har skrivit så mycket och så många blogginlägg som jag gjorde när det tog slut med mitt ex. Jag gjorde inte mycket annat än att skriva kändes det som ibland. Emotionella texter var det också. Långa och målande, men det hjälpte faktiskt litegrann, så jag kan nog delvis förstå dig iaf...

Ta hand om dig!

Svar: Jag håller med om att det kan hjälpa! Tack för omtanken!
Sandra

19 Ljuva Julia:

skriven

Jag kan inte hoppa över att kommentera, men jag har inget bra att kommentera eftersom det finns så lite jag kan bidra med. Men jag beklagar sorgen och jag lider med dig, och om det fanns fantastiska magiska ord att skriva som skulle hjälpa så skulle jag skriva dem. PUSS och kram <3

Svar: Tack så mycket för omtanken kära du! <3
Sandra

Kommentera här: