Jahapp nu blir det ett tungt inlägg. Jag vet inte om det har märkts men jag själv tycker att de senaste två inläggen har varit mycket stela. Det beror antagligen på flera saker, men en av dem är att jag fick reda på något mycket jobbigt för några dagar sen och nu när jag sitter och skriver detta så har jag precis fått reda på att en person i mitt liv har gått bort (det är alltså inte katten). 

 

Jag vill inte skriva något ingående om vem det är eller varför, men kände att jag var tvungen att skriva något. Är ju lite emotionellt förstoppad och hanterar känslor/händelser genom text som många andra. 

 

Den första känslan, förutom panik över att jag inte har något pass (har sedan dess lyckats boka en återbuds-tid på svenska ambassaden redan imorgon), var en otroligt genomträngande ensamhet. 

 

Dels är jag ledsen över att jag inte kan ställa upp för familjen och dels är jag ledsen för att jag inte har någon att prata med (eller någon att dricka kaffe med). Eller ja, jag har ju kompisar men de är inte kompisar på det sättet. London är dessutom för stort för att jag ska kunna åka hem till någon bara för att dricka kaffe. Mina bästisar bor i Sverige, och kommunikationen med dem sker endast genom facebook-chatten (där jag iofs bara skickar gifar) eller genom skype-samtal där bilden fryser i tid och otid, och där ljudet försvinner mitt i en mening. Det är inte en särskilt naturlig form av kommunikation. Detta har ju dessutom följts av en viss grad av medveten/omedveten isolering, som är rätt vanlig vid psykisk ohälsa. 

 

 

Det negativa med att flytta utomlands är att jag inte befinner mig på samma plats som min primära grupp. Jag kände av detta på min födelsedag också, det här med att mina personer är så långt borta och att det finns vissa personer som alltid kommer att vara närmare själsligt än de nya människorna i ens liv. 

 

Vid vissa tillfällen är det svårt att inte ha möjlighet att kunna träffa sin familj. I alla situationer, varenda sekund, önskar jag att jag kunde förmå mig själv att skaffa mer pengar så att en flygbiljett inte hade känts som en monstruös utgift. Jag har ju bara mig själv att skylla, varför bokade jag inte pass-tid långt innan passet gick ut, varför är jag bara så sjukt inkompetent, varför kan jag inte bara skaffa mig ett jobb som en normal människa. 

 

 

 

 

 

 

 

Som alltid vid dessa inlägg, så är det självklart att ni kan hoppa över att kommentera. Det handlar mest om vad jag behöver skriva och inte vad jag behöver höra. 

 

Puss ändå