När jag var tonåring sa jag att jag aldrig skulle gifta mig. Jag hade inget emot konceptet, men det var något som jag inte kunde föreställa mig skulle hända i mitt liv. Jag var inte så förtjust i kärlek, hade varit olyckligt "kär" (jag var nog inte kär på riktigt) i typ två år och kände att det var oerhört jobbigt att behöva bära runt på det. Det var ju inte som att det gick att välja själv eller stänga av när känslorna var i vägen. Dessutom tyckte jag att många av killarna i min omgivning var omogna skitstövlar. De var de också. Jag funderade inte så mycket över det faktum att jag inte var särskilt intresserad av dem eller av kärlek i allmänhet.

 

Jag trivdes bra med singellivet. Det var spännande för det mesta. Ville jag ha djupare samtal och kramar så ringde jag en kompis. Så fort någon person uttryckte att de ville något mer, att de var kära, sprang jag så fort jag bara kunde åt det andra hållet. 

 

Ni kanske har märkt att jag är en sådan person som känner saker väldigt intensivt. Mina känslor är alltid ganska extrema. Jag ÄLSKAR mina vänner och vill göra allt för dem. När jag är ledsen är jag oftast helt förtvivlad. Så det var ingen större överraskning att när jag väl blev kär så blev jag störtförälskad. 

 

Niklas kom in i mitt liv som en kompis. Jag tyckte att han var något av det vackraste jag sett (den roligaste, den smartaste), så jag flörtade lite försiktigt (inte så försiktigt) med honom men fick ganska avslagna reaktioner på det. Så jag slutade flörta. Han började spela trummor i vårt band och vi umgicks mer och mer efter det. 

 

Men sen började den relationen utvecklas till något annat. Det gick inte riktigt att stoppa. Jag försökte ändå, sa "det är inte en bra tid för oss att bli tillsammans" och "jag är mycket problematisk privat". Niklas var den första personen som jag ens kunde tänka mig att ha ett förhållande med. Och när han frågade om vi kunde bli ihop så kunde jag inte säga nej. 

 

Tur var väll det. 

 

Jag känner mig så kär i Niklas att det är som att gå runt med känslan av att falla från en hög höjd. På morgonen när jag vaknar bredvid honom så blir jag förvånad över hur vacker han är (varje morgon). Vissa dagar börjar jag gråta för att jag tänker på att jag inte är värd honom. Det brinner konstant i mitt hjärta för att han orkar vara med mig. Och det är skitjobbigt men samtidigt det bästa i världen. Jag vill vara i hans närhet exakt hela tiden. 

 

Vår relation är definitivt inte den sundaste. Jag är alldeles för beroende av honom, det vet jag om. Vi bråkar ibland, så som alla människor gör. Men jag slutar aldrig vara kär i honom på ett sånt extremt dramatiskt sätt. Inte ens i en sekund.

 

Jag hoppas att det alltid kommer att vara så här. Trots att det gör ont. Det är den bästa smärtan i världen.